kärlek

Ligger här sömnlös och tänker allt för mycket. 


Många av mina tankar går till hur ensamt det är här. Jag har skrivit ett inlägg för länge sen om detta men det gör så ont i mig att jag aldrig någonsin haft en vän här. Jag har bott här sen hösten 2007 och aldrig haft en vän här. Hur sjukt låter inte det. Nu ska jag ju också berätta att jag inte varit den bästa på att bjuda hit folk. Det har jag absolut inte varit, men tillslut så tröttnar man och låter det vara. Till en början hade jag min familj här var och varannan helg. Vilket var en sådan otrolig trygghet. Men nu är inte ens de här längre och kommer de så kommer de bara över någon dag. 
Men tiden springer iväg och man vill mycket och försöker planera in och ibland går det bara inte. Och det både förstår jag och accepterar. Men detta har ju tyvärr gjort att jag glidit ifrån många av mina vänner. Inte jätte långt, men mycket längre än vad jag vill! 
Det som gör att tårarna rinner ner för min kind just nu är att jag ska faktiskt bli mamma. Och denna upplevelse får jag inte uppleva med någon av mina nära och kära. F är knappt hemma någonting och när han väl är det är hans dödstrött efter jobb och pendlande. Så umgås för oss är att somna framför tvn typ. Som ljuset i tunneln är att jag har min syster N här. Vad hade jag gjort utan henne? Det är hon som jag kan prata med, som får se mig växa, så får uppleva detta underbara med mig. Ingen annan. 
Jag är till och med så säker på att ingen kommer ens komma hit och hälsa på när väl vår skatt har kommit till världen. Utan det kommer bli så att vi kommer att få åka runt och "visa upp oss". Jag vill inte det samtidigt som jag vet att jag kommer att göra det.. Vi kommer att vara tvungna till det.
Sen tänker jag på hur hela vårt barns uppväxt kommer vara. Att mitt barn faktiskt inte kommer att känna någon av mina nära och kära då de bara kommer att ses ett par gånger om året. Om ens det.
Många frågar om vi inte vill flytta härifrån. Mina tankar har gått många ggr åt det hållet. Men det är något som håller mig kvar och det finns en stor anledning till det. 
Jo, just nu är mina kollegor och danselever på dansskolan de som finns där. De är mitt liv och min vardag. Det är dom som träffar mig, ser mig växa, får vara med under denna tid. Som ser mina dagar vare sig de är upp eller ner. De kan lika gärna göra mig tokig som att göra mig till världens gladaste. De stöttar mig lika mycket som jag stöttar dom. Vi är en familj på dansskolan. De är DOM som kommer lära känna mitt barn.
Så nej, varför ska jag flytta härifrån när jag får så mycket kärlek här.




Men ensamt och tungt kommer det att vara..